"Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" - читать интересную книгу автора (Lagerlöf Selma Ottiliana Lovisa)
Sveriges karta
Jag ser från skolans dar en bild, av fingrar märkt, med plumpar spilld, på kalkad vägg i prima, en karta, klistrad upp på lärft, utav den svenska jord vi ärvt, vårt land från fordomtima. Där låg det mellan fjäll och sjö på Skandinaviens halva ö, som, när den sågs från sidan, för vår primanska fantasi ett utsträckt lejon kunde bli i vila och förbidan. På kartan stirrade vi små, och tanken hisnade att gå den ändlöst långa vägen från Ystad uppåt Torneå, – den nötte man ut järnskor på som i den gamla sägen. Än tänker jag mig var provins i samma färger, som jag minns från kartans bjärta gränser: ett Skåne gult som skördefält, ett Sörmland grönt som björkens tält, då Värmland stålblått glänser. Längst upp i norr ett blodrött snitt; där vidtog Ryssland tomt och vitt, och blicken återvände till Sveas bygd med berg och slätt, små städer liksom smultron tätt och strömmar utan ände. De runno här, de flöto där, och det var vånda och besvär att hålla ihop dem alla; i klassens mummel, läxors sus jag hörde deras fjärran brus för mina öron svalla. Ur minnet gledo namnen hän så snabbt som några timmerträn på Västerbottens älver, och barnatårars salta tåg förente sig med varje våg, som genom Norrland välver. Men liksom Engelbrekt med mod från stad till stad, från flod till flod vi fram till målet lände. Erövringen var lång och svår, men nu var fosterjorden vår, nu, då dess drag vi kände. – Där förr vi sutto, du och jag, ett släkte sitter nu i dag, som kan vad vi ej visste. Den, som hos oss var främst i led, bland denna ungdom sjönke ned kanhända till den siste. Nu böjas över kartans blad de huvun små i lockig rad, som efter oss ta arvet. Vad oss synts långt, för dem syns kort, och alla avstånd svinna bort i järnvägstidevarvet. De läsa på det svarta nät, som korsar älvens blåa fjät och genom fjället spränger. Lokomotivets gälla sus i flodsystemets dova brus på kartan in sig mängder. Men säg, vad tänker du därvid, du unga ätt i ångans tid, var kinder kunskap bleker? Har väl i brinnande termin du dörren stängt för fantasin, som skimrar och som leker? Nej, än mot gossens skolpulpet hon lutar sig i hemlighet, vår barndoms tröstarinna. Med hennes trollglas i sin hand i läxans torra ökensand skall liv och färg han finna. Du hulda fe, du barnens vän, i boken bräddar måla än din bildvärld för de unga! Åt hemmets skog och fjäll och älv, åt järnets döda massa själv giv så en själ, en tunga! Och prägla levande och varm en Sveriges bild i barnets barm, som mannen skall bevara, som han skall ägna glad en gång sin levnads gärning eller sång och dö för att försvara!Carl Snoilsky